Att föda barn i Ryssland

27 comments

Den 16 november var det äntligen min tur att föda barn. ”Äntligen” eftersom jag hade gått runt och obsessat över detta i mer än tre år och det vore så skönt att få det hela överstökat. Min irrationella förlossningsskräck satte igång ordentligt när vi bestämde oss för att försöka skaffa barn för 3,5 år sedan (vilket visade sig kräva 4 IVF-försök, mer om det kan man läsa här). Jag har nog lyssnat på ca 4282949 poddavsnitt med förlossningsberättelser under den här tiden och läst allt man kan i ämnet för att förstå hur jag ska göra för att skapa de bästa förutsättningarna, så man kan säga att jag numera är en hobbyexpert i ämnet. När jag försökte bryta ned vad fobin egentligen grundade sig i så kom jag fram till att jag inte var särskilt rädd för själva smärtan (jag hade dock stor respekt för den eftersom jag inte hade någon aning om hur jag skulle hantera den) utan den del i förlossningsprocessen som skrämde mig mest var just utdrivningsskedet och sprickningar. Med den insikten gjorde kontroll-freaket i mig allt i sin makt för att förbereda sig. Jag inhandlade en särskild perenial ballong (Epi-No) med vilken jag töjde perenium varannan dag sedan vecka 30, jag fick även rekommenderat av min läkare att inhandla ett speciellt glidmedel (Dianatal Gel) som barnmorskan kunde använda under förlossningen, båda dessa manicker sägs minska risken för sprickningar. Eftersom jag förstått att epidural ökar sannolikheten för sprickningar så bestämde jag mig för att ta en Hypnobirthingkurs som sägs kunna hjälpa en med att hantera smärta. Jag hade dock ingenting emot epidural som sådan och skulle jag inte kunna hantera smärtan och behöva bedövas så skulle jag inte kämpa emot heller. Vi valde även att föda på ett privat sjukhus i Moskva där jag även fick den fantastiska möjligheten att  ha en individuell barnmorska som skulle vara med under hela min förlossning. Med andra ord, jag var ganska rustad inför dagen X som kom att bli en av de bästa i mitt liv.

01.00 – 02.00

Hemkommen från en tjejmiddag på due date den 15 november var jag just redo för att gå och lägga mig. I princip alla hade förklarat för mig att jag skulle gå över tiden minst en vecka då det är första graviditeten och en pojke (väldigt vetenskapligt) så jag var totalt inställd på detta och inget annat. När jag just lagt mig i sängen tyckte jag att det kändes som att bäbisen plötsligt låg väldigt lågt. Han hade förflyttat sig ovanligt lågt redan två månader tidigare men nu kändes det verkligen skumt. Jag gick och tömde blåsan för fjärde gången inför läggdags (those who know, know) men det gick inte att slappna av med trycket från huvudet.

Inhandlade en ny gravid-kjol inför tjejmiddagen, bra att den kom till användning haha!

02.00 – 03.00

Första värken sätter igång. Jag förstår givetvis inte detta utan är övertygad om att det är någon form av graviditetsåkomma. För mig kändes det exakt som mensvärk, men mindre intensivt. När detta inte slutade och jag även kände att det fanns någon form av mönster i hur dessa mensliknande sammandragningar betedde sig började jag klocka dem med appen. Värkarna varade i ca 45 sekunder och pauserna mellan varade ca 2-3 minuter, inte mycket till paus med andra ord. Jag satte på en hypnobirthing meditation och föreställde mig att jag var en såndär stark natural-birth-kvinna som föder bäbisar hemma i sitt badkar med de tre äldre barnen plaskandes i det blodiga vattnet.

03.00 – 07.00

Jag försökte somna men eftersom jag var extremt taggad över att saker och ting tydligen hade börjat så bestämde jag mig för att väcka min man och beröva även hans nattsömn. Vi såg på ett par oklara serier på Netflix varefter jag kände för att testa dethär med badkar. Vi tände ljus, satte på mysig musik och jag satte igång med att sätta ihop mitt Blessingway-halsband av små talismaner som mina vänner hade bidragit med under mina Blessingways (om blessing way kan man läsa här). I vattnet kände jag i princip inga värkar så vi hade det bara allmänt mysigt med att gå igenom varje smycke där jag berättade vem de var från och vad de symboliserade.

Blev en hel del smycken på halsbandet vilket påminde mig om alla mina fina vänner som höll tummarna för mig denna dag

07.00 – 09.00

Vid sjutiden tänkte jag att det var dags att informera läkaren om att det förmodligen var dags idag. Jag förklarade att det inte gjorde särskilt ont men att värkarna var rätt täta, varpå hon tyckte att jag borde åka in för en undersökning. Vi tog våra grejer, beställde en taxi och åkte mot sjukhuset. Taxichaffisen märkte inte att jag hade värkar och inte heller personalen som tog emot oss på sjukhuset så jag fick övertyga dem om att jag faktiskt skulle föda idag. Undersökningen visade att jag var öppen 3 cm, att huvudet låg extremt lågt och att det inte fanns något vatten mellan huvudet, hinnan och livmoderhalsen vilket innebar att jag fick stanna på sjukhuset.

En dryg selfie på väg till taxin. Äter på en sockerklubba för att få lite energi

09.00 – 10.00

Nu när värkarna började bli starkare blev det givetvis dags för den klassiska, ryska byråkratiska processen för inskrivning på sjukhuset. Jag skrev under kanske 50 olika dokument, fyllde i mina personuppgifter på fem ställen och sen skulle man sätta en signatur på varje blad i varje dokument för att försäkra sig om att man är helt med på det som man just signerat men inte läst. Därefter skickades jag in i ett särskilt rum för tarmtömning. Detta är tydligen standard i Ryssland, man vill liksom inte ha massa bajs i vägen. De förklarade också att detta var bra eftersom min man skulle vara med på förlossningen, män i Ryssland hanterar tydligen inte bajs särskilt väl (och är sällan med på förlossningar)

10.00 – 12.00

Jag skulle ha ett möte med den individuella barnmorska den 17e november för att känna på personkemin, men så blev det ju inte utan vi möttes för första gången där och då. Lyckligtvis kändes hon trygg, kunnig och sympatisk vilket blev en lättnad. Hon var redan informerad om min skräck för sprickningar så hon försäkrade mig om att de skulle göra allt i deras makt för att undvika detta.

Go och gla med hjärtljud-monitorn 

Det togs hål på hinnorna och värkarna började bli ännu mer intensiva. Barnmorskan kletade i mig den första tuben Dianatal Gel och jag fick precis som jag önskade ett förlossningsrum med badkar som jag genast ville använda. Jag satte på mina noise cancelling hörlurar, fick massage av mannen och dök ned i värkarna med spirituell house musik på högsta volym. Det fungerade ganska bra så jag hängde kvar i badkaret i kanske två timmar. Allt kändes så surrealistiskt. Dels för att jag inte hade sovit något på mer än ett dygn, men framförallt för att jag i tre års tid hade förberett mig inför detta ögonblick. Mentalt hade jag redan haft kanske femhundra förlossningar då jag föreställt mig olika scenarion över hur det skulle kunna gå till, men nu var jag plötsligt där på riktigt vilket min hjärna hade svårt att greppa. Jag blev själv förvånad över hur lugn och harmonisk jag kände mig medan jag låg där och plaskade till housemusiken. Precis som jag misstänkte så blev jag inte rädd för smärtan, dock hade jag stor respekt för den och lyssnade in kroppens reaktion inför varje värk.

12.00 – 15.00

Med jämna mellanrum kom barnmorskan och läkaren in för att titta till oss och snart började det pratas om epidural. Eftersom jag hade tänkt försöka utan epidural så långt det går så förklarade jag att jag gärna ville försöka utan ett tag till. Mitt ord respekterades men jag tyckte mig höra ordet epidural typ vid piken av varje värk vilket dödade min hypnobirthing-bubbla en aning. Efter ett tag var det dags att kliva ur badkaret för att lyssna på hjärtljuden och undersöka hur öppen jag var. Nu var värkarna verkligen intensiva och utanför badkaret kändes det som fasen. Det var fortfarande bara två minuter mellan värkarna, precis som i början, så mycket pauser blev det inte. Jag tyckte att jag mentalt ändå kunde hantera värkarna ganska bra men med grimaser i ansiktet, vilket ju inte är önskvärt. Läkaren hade svårt att undersöka mig då muffi var väldigt spänd av all smärta, något som man tydligen kan vara som utövare av bensporter (tack konståkning). Fyra centimeter öppen var jag vilket gjorde mig ganska så frustrerad. Det hade gått sex timmar sedan förra undersökningen och en jäkla utveckling av värkarbetet, men bara en centimeters öppning. Läkaren förklarade att värkarna är väldigt intensiva men att jag spänner mig lika mycket tillbaka vilket inte driver arbetet vidare, fortsätter det såhär så blir det inte mycket kraft kvar till krystfasen, sa hon. Jag gjorde en snabb exponentiell kurva av värkintensiteten vs centimeter i mitt huvud och förstod att jag inte skulle palla ta mig igenom sex centimeter till. Här sa läkaren nyckelorden som satte hammaren på spiken – om du är så här spänd vid krystfasen så blir det garanterat sprickningar. ”Davajte epiduralku!” (in med epiduralen) utbrast jag genast och på bara några minuter fick jag den magiska elixiren droppandes in i ryggraden. Hypnobirthing i all ära, men kursen förberedde inte en på hur man inte ska spänna sig när nere, jag kunde ta värkarna utan att vara rädd för dem, men jag saknade ett kapitel över den fysiska biten av värkarbetet.

15.00 – 18.00

Jag fick order om att vila för att komma ikapp med den förlorade sömnen, men det var inte en enkel uppgift för en neurotisk kvinna med sömnproblem även i det vanliga livet. Jag låg och blundade och försökte meditera vilket gick sådär. På höger sida om sängen kunde man höra barnets hjärtljud och på vänster mina, bara detta faktum gav mig hjärtklappning som jag sedermera försökte kontrollera. Jag tyckte att om min puls gick upp så gick även barnets hjärtslag upp, vilket fick upp min puls ännu mer etc. Jag gissade att detta endast skedde i mitt huvud och delade därför inte denna information med någon. Klockan 17.00 och två timmar efter att epiduralen sattes in undersöktes jag igen och var 10 cm öppen och redo for krystfasen. Muffi behövde alltså verkligen slappna av, på 12 timmar utan epidural öppnade jag mig 3 cm och på 2 timmar med epidural öppnade jag mig 6 cm. Jag fick äta en powerbar medan diverse människor kom in och började förbereda inför barnets ankomst.

Här ligger jag och obsessar över hjärtljuden. Har för övrigt även ett munskydd som sovmask, väldigt praktiskt 

Paniken spred sig inom mig. Nu var det alltså bara en liten stund kvar tills jag skulle krysta vilket innebär det sista skedet inför det avgörande ögonblicket – sprickningarna. Eftersom allt gått relativt enkelt fram tills nu kunde jag inte bara ”strunta” i sprickningar och liksom bara vilja att barnet kommer ut, som många verkar göra när de är så nära. Jag förklarade för personalen att jag kände panikångest och undrade om det fanns något epiduralliknande för hjärnan. Barnmorskan kom stolt in med sjukhusets signaturcocktail på valerianarot som de dessutom brygger själva, förklarade hon. Denna svepte jag som en shot och hoppades att den skulle börja verka inom en snar framtid. Den sista tuben Dianatal Gel applicerades ihop med en blandning av oljor och annat klet och så fick jag en perenial massage som jag inte kände eftersom jag var helt bedövad (att det heter ”massage” är förövrigt helt missvisande).

18.00 – 18.21

Nu hade valerianaroten kickat in och tagit udden av paniken. Min man fick order om att stå bakom mig och hjälpa till att stödja upp ryggen när blir dags för att krysta. Den superflexibla sängen förvandlades till en gynstol och precis som jag hade önskat vinklades den nedåt så att gravitationen kunde hjälpa till vid utrivningen. Jag fick olika instruktioner om hur jag skulle krysta, allt från att blåsa ut ljus på en tårta till att bajsa när man är förstoppad. Jag tog i, men inte för mycket för det har jag hört kan leda sprickningar. I taket satt en glasskiva i vilken hela mitt underliv reflekterades, inte särskilt patientvänligt tänkte jag och såg till att blunda hela tiden. Jag hade räknat med minst en timme för krystfasen (med epidural visste jag dessutom att det kunde bli längre än så) så jag blev rätt förvånad när jag mellan två krystningar plötsligt hör min man säga ”Åh herregud nu kommer han!”. Jag öppnar ögonen och där är bäbisen, rosa, frisk och supergullig! Jag fattade verkligen ingenting, här låg jag med stängda ögon och tog inte ens i och så kom han ut av sig själv. Han lades på min mage där jag kunde inspektera honom närmare och jag blev totalt kär i det lilla knytet som tittade på mig med sina klara ögon. Antar att alla föräldrar säger det, men han var den sötaste nyfödda bäbisen nånsin.

Första mötet med vår Theo <3

18.21 – 19.00

Bäbisen togs därefter bort till barnläkaren dit även F fick följa med för att kolla att allt var ok med honom. Under tiden fick jag instruktioner om hur jag skulle krysta ut moderkakan, jag tog i precis som förut och antog att något kom ut där nere. Det blev aningen tryckt stämning i rummet, mer personal kom in och läkaren förklarade att halva moderkakan satt kvar i livmodern och att hon måste in med sin hand för att slita loss den manuellt. Det lät lite halvtrevligt tyckte jag och blev ganska snurrig. De kopplade på starkare bedövning, förberedde sig inför manövern och under tiden undersökte läkaren mig för eventuella skador efter krystfasen. ”Utan en enda skråma!” utbrast läkaren. Herregud tänkte jag, tänka sig att det blev exakt som jag hade önskat! Inte en skråma ”Det är ju total seger!” sa jag och slängde upp näven ovanför huvudet. Med dessa goda nyheter tryckte hon upp sin arm i mig och började slita loss bitar av moderkakan som kändes någonstans under mina revben.

Jag kunde inte ha haft en bättre förlossningsupplevelse låg jag och tänkte medan en arm sprattlade omkring där inne. Världens sötaste bäbis OCH inga sprickningar, det är ju helt sjukt! Tre år av förberedelser hade slutligen fått ett lyckligt slut. Det gick bra att få ut resterna av moderkakan och snart därefter jag fick mitt lilla knyte i famnen, invirad som ett paket på ett klassiskt ryskt vis. Han började suga på bröstet direkt och vår lilla nyblivna familj fick vara ifred i en timme medan vi förundrades över allt som hade hänt.

27 comments
5

You may also like

27 comments

Jennysvardag 2018-12-07 - 07:08

Stort grattis till eran son. Så spännande att få läsa din förlossningsberättelse 🙂

Reply
★ Orsakullan som blev mamma vid 20, nu specialpedagogstudent och doula ★ 2018-12-07 - 07:10

Det är verkligen det finaste man kan få i livet att bli förälder :). En riktig gåva, roligt att du delar med dig också 🙂

Reply
Johanna 2018-12-07 - 07:23

Verkligen de häftigaste jag varit med om ! Att föda barn ! Finns nog inget bättre 😀 ! Så otroligt söt liten kille ♡

Reply
Elisa 2018-12-07 - 07:34

Stort grattis, och skönt att det gick så bra!
Blev också chockad av att min krystfas var så kort och att min son liksom bara gled ut efter huvudet, haha.

Reply
Pärla 2018-12-07 - 07:58

Herre vilken resa du gjort men en sådan fantastisk känsla när det är över så att säga

Reply
Fnulan 2018-12-07 - 10:52

Men se där jag tyckte väl att det varit lite tyst om dig. Ett otroligt stort GRATTIS till dig och ditt mirakel. KRAM

Reply
Emelie 2018-12-07 - 12:24

Så häftigt att få läsa din förlossningsberättelse! Alla förlossningar är ju olika så man vet ju aldrig vad man kan vänta sig. Så skönt att allt gick bra och att nu fick en söt och frisk liten Theo! Stort grattis! ❤️

Reply
Chanelle 2018-12-07 - 12:35

Började gråta! Stort GRATTIS!! SÅ himla fint och kul att läsa!
Måste också säga att WOW vilken häftig header! Aldrig sett en header som är en film! Jätte fint och snyggt gjort!

Reply
Madde 2018-12-07 - 12:42

Ett stort grattis till er son. När man läser din berättelse verkar du så lugn hela tiden. Jag var lugn, men inte så kan jag ju säga.

Reply
Hanna 2018-12-07 - 13:16

Stort grattis jag älskar att läsa förlossningsberättelser. Jag förstår att Theo tog er med storm

Reply
Lis Frennler 2018-12-07 - 14:49

Så fint att få vara med på resan i din födelsehistoria , full av beundran över din förberedelse . Jag som själv fött tre barn kan ha ett igenkännande men vården var annorlunda då . Grattis till er vackra son och vilket vackert namn han har fått.
Kram Lis ( Mikkan mamma )

Reply
Anja Held 2018-12-07 - 15:27

Grattis! Härligt att du fick en så bra förlossningsupplevelse! Intressant att läsa hur förlossningsvården är i Ryssland.🌸💕

Reply
Hannas krypin 2018-12-07 - 15:36

Stort grattis till bebisen och till att ha fått en sådan fantastisk fin förlossning. Verkligen en sån där förlossning som man önskar att alla fick.

Reply
Moa 2018-12-07 - 16:15

Grattis till er, kul att ni delar med er av er förlossningsberättelse 🙂

Reply
charlottelinden.se 2018-12-07 - 17:17

Vilken fantatisk förlossningsberättelse! Och så fantastiskt att det faktiskt gick SÅ bra! Jag är, precis som du var, skräckslagen inför tanken på att föda barn. Men att det gick så bra för dig gjorde mig faktiskt lite lugnare 🙂

Reply
Fru Elversson 2018-12-07 - 18:41

Alltså jag älskar att läsa förlossningsberättelser trots att jag själv inte har barn. Men din historia är den finaste och ärligaste jag läst! Jag kunde inte sluta läsa!! Sängen såg ju lite mer speciell ut om man jämför med Sverige! Jag är en ny läsare, hur kommer det sig att ni bor där eller är du född där? Du verkar iaf vara en stark kvinna! Stort grattis till pojken!!

Reply
Lillan Kind 2018-12-07 - 19:32

Stort grattis!!😃 Vilken söt och fin liten son!!😍 Det var så spännande att läsa din berättelse om förlossningen!

Reply
melissaskywalkz 2018-12-07 - 20:31

Åååh stort grattis! Tack för att du delar med dig av din förlossningshistoria, jag är också livrädd för en förlossning hahah. Du ger mig lite hopp även om jag inte vet om jag vill ha barn eller inte ❤

Reply
kamillaskamera 2018-12-07 - 20:56

Stort grattis till er alla. Så fin berättelse du skrivit ner från din förlossning.

Reply
Ida 2018-12-07 - 22:03

Åh vad fint att du delar med dig, stort grattis till er! Önskar er all lycka, hoppas ni får en fin jul och nyår!

Reply
Amanda 2018-12-07 - 22:14

GRATTIS vad söt er son är! Jag vill också föda barn nån gång men jag är också lite rädd för förlossningen om det kommer göra ont när barnet trycker ut huvudet. Men så mysigt <3 grattis till er <3

Reply
MartinaOlsson 2018-12-08 - 10:46

​Hej! Jag måste bara tipsa dig om dagens lucka i min julkalender, för jag tycker faktiskt själv att den är FANTASTISK, haha 😉 Idag har du nämligen chansen att vinna en superfin ögonskuggspalett från theBalm som faktiskt är en utav mina egna personliga favoritpaletter! Sugen på att vara med och delta? Klicka på länken nedan för att komma direkt till tävlingen 🙂
https://martinaolsson.myshowroom.se/126434/julkalender-lucka-8-7/

Reply
Frugan E 2018-12-12 - 10:28

Så spännande att få läsa om! Skrattade till lite där när du skrev om tarmtömningen och känsliga män, sådan lyx får man inte i här Tunisien kan jag säga.. 😛

Reply
Marie 2018-12-12 - 19:34

Wow… läste varenda ord. Innan jag födde barnen så hade jag knappt tänkt på hur det skulle bli, läste inte på någonting utan lärde mig andningsövningar och höll mig till dem. Alltså vilken styrka… i din berättelse. Tack för att du skrivit på ett sådant vis att jag fick tårar i ögonen och mindes sonens ankomst i april. Det är verkligen helt sjukt häftigt att föda barn, väldigt intressant att läsa om hur det går till i Ryssland. Och fet tumme upp på Nanny! Skulle inte tvekat en sekund om det var normen här och fanns tillgängligt.
Hoppas du mår helt suveränt idag och har myst med bebis i massor, stor kram!

Reply
Ariella Landqvist 2018-12-12 - 23:58

Stort grattis till er son och tack för din detaljerade förlossningsberättelse från Moskva. Det är alltid lika intressant att läsa om hur vanliga ting är olika i olika kulturer.

Reply
Katja 2019-01-07 - 21:23

Åh vilket fint inlägg och så skönt att du fick den förlossningen du ville ha!! Roligt med många bilder med!!

Reply
Michelle 2019-01-29 - 21:19

Vilken fin bild på dej och Theo . Måste va en underbar känsla . Jag kan nog oxå ha förlossnings skräck då man är rädd att det ska göra ont osv så jag förstår . Dock har jag ingen man än så det blir nog länge innan jag får barn men längtar efter det 💕😍

Reply

Kommentera

%d bloggare gillar detta: